Kampen.

Ja det var ett tag sedan jag skrev å en hel del har hänt sedan jag senast skrev.
Just nu är det väldigt mycket som händer just nu många tankar å känslor som snurrar runt. Vi kämpar mer än någonsin att få ekonomin att gå runt men det är tufft. Jag kan säga att jag skäms inte det minsta att erkänna att jag plockar pant när jag är ute varje krona är viktig för oss så varför känna skam när man gör vad man kan för sin familj. Vi har varit ifrån soc i över ett halvår å samtidigt som det är en underbar känsla så har vi svårare att få allt att gå runt varje månad men att gå tillbaka till soc är för mig inte ett alternativ. Under dom nästan 6åren som vi fick hjälp av soc har man fått höra både det ena å andra om att vi måste tycka det är skönt att bara kunna vara hemma å ändå få pengar eller att vi är en skam som levde med socbidrag osv. Jag kan tala om för dom som inte kan förstå hur det känns att varje månad bli kontrollerad ekonomiskt å att hela tiden söka bidrag för att kunna köpa någon man behöver eller att redovisa vart varje krona tagit vägen. Att hela tiden säga till folk nej jag kan inte hänga med på det eller jag kan inte köpa det. Att skämmas när man var på kalas för att man inte kunnat köpa det man verkligen ville ge eller haft råd att köpa något allt. Det har gått så långt att man i dagens lägen knappt blir medbjuden på olika aktiviteter eller bjudna på kalas.
Mina barn har växt upp på loppis saker/kläder vilket har varit räddningen för mig att ha en möjlighet att kunna ge mina barn allt dom behöver men inte har råd att köpa nya grejer hela tiden. Att ha den möjligheten att kunna gå på loppis å kunna köpa till sig två uppsättningar regnkläder eller ytterkläder, en garderob med kläder å leksaker är en dröm för många föräldrar. Sedan skall jag erkänna att många (dom flästa) har jag inte haft pengar för att kunna handla på loppis men då har jag en underbar mamma som hjälper oss otroligt å en fantastisk pappa som hjälper till. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dom.
Jag vill inte verka negativ men måste säga att jag tycker det är väldigt jobbigt väldigt ofta när man sitter å kollar på tv å reklamer om fattiga länder där dom vill att man skall skänka pengar för att dom skall få det bättre. Jag har en gång i tiden skänkt pengar till Rädda barnen, varje månad gick det 100:- till dom, när jag ringde för att säga upp det så får ja en kommentar om hur hemskt det var att jag var tvungen att göra det å blir ifrågasatt till varför jag inte kunde skänka en så ynklig summa eller om jag ville sänka summan till 50:- i månaden så dom stackars barnen kunde få ett mål mat eller klädesplagg så försökte jag bara förklara å frågade lite ja men vem skall ge oss pengar då för att kunna ställa mat på bordet eller kläder i garderoben så var det bara ja nä så går det ju inte till.
Nu menar jag inte att det inte är synd om dom barnen som svälter men jag är ledsen men jag prioriterar faktiskt min egna familj först.  Jag gör som sagt vad jag kan för att min familj skall må bra. Å jag kan säga det att det har inte funnits, trots inga pengar, varit en dag som barnen inte fått mat i magen. Många gånger jag hoppar över måltider så att det skall finnas till barnen.
Så om det gör mig till en dålig person för att jag inte kan ge pengar till fattiga barn eller till tiggare så får jag väl vara det i andras ögon, Det ända jag försöker vara är den bästa mamman jag kan vara för MINA barn å inte alla andras.

Over and out!