Att leva med en depression är aldrig lätt. Att känna sig deprimerad eller nere i ett djupt hål kan vara svårt att ta sig ur. Man kan vara deprimerad av olika anledningar och så är det för mig för tillfället.
Jag har en värk i kroppen som ingen kan förklara och ingen läkare jag varit hos verkar ta mig på allvar dom vill bara skick vidare mig hit och dit vilket resulterar i att man inte orkar få tråkiga besked om att det inte finns någon förklaring till min värk då jag verkar frisk på alla prover. Att hela tiden få höra att det inte är något fel när man knappt klarar av att vara människa för att man har så ont i kroppen gör att man hamnar i det där mörka hålet och försöker ignorera att man har ont och kämpar sig igenom dagarna. Vissa dagar är bättre än andra men jag har lärt mig leva genom min värk.
Det är inte många som förstår att jag har sådan värk som jag har utan jag döljer det så gott jag kan för som läkarna säger: det är inget fel på mig.
Jag sover dåligt då värken är som värst, men tar mig upp på morgonen för att försöka vara den bästa mamman åt mina barn. Jag vet att jag inte kan göra mycket med mina barn för att värken tar över och det är fruktansvärt frustrerande, speciellt att höra när min 4½åring säga stackars mamma som har så ont.
Jag vet att min vikt inte hjälper mig i min kamp med värken och jag har i många år försökt gå ner i vikt men det blir svårare och svårare att hitta motivationen då det inte märks varken på vågen eller mindre värk snarare tvärt om. ju mer jag försöker träna ökar min värk.
För snart ett år sedan träffade jag en plastikkirurg för att få svar på om jag kunde få lite hjälp med några saker för att förenkla träningen för mig men jag fick bara ett stort Nej och orden: du är för tjock. Å även om jag gick ner i vikt så skulle dom med stor sannolikhet inte göra något ändå. Mitt största problem som försvårar min vardag massor är mina otroligt stora armar. Men ända sättet för mig att möjligen få hjälp med dom är om jag hade haft råd att gå till en privat plastikkirurg. Men det skulle ju aldrig hända.
Att inte kunna gå in i en butik å köpa en jacka i min storlek för att armarna är så stora att jag måste gå upp nästan två storlekar så jag drunknar i jackan stärker inte direkt självförtroendet. Att hitta kläder till överkroppen som täcker armarna men inte stryper armarna är en mardröm.
Självförtroendet stärks inte heller jätte mycket när man går och oroar sig för saker jag inte riktigt kan styra över häller. Som mitt jobb. Jag har ett vikariat som blev förlängt en termin till och det vikariatet tar slut till sommaren sedan vet jag inte om jag har chansen att få vara kvar eller om jag står utan jobb till sommaren. Jag älskar mitt jobb å att få stanna kvar på förskolan skulle vara en dröm. Att gå till jobbet är något jag gillar trotts att det är en del strul där oxå men det rör mig inte jättemycket för jag har underbara kolleger och vi skulle kunna lösa världskrisen om vi var tvungna.
Sedan är det livet hemma inte en dans på rosor heller. Att jag går och oroar mig för det mesta och att Andreas har så svårt att hitta ett jobb och bara skickas mellan arbetsträningar är frustrerande. Vi har svårt att kunna komma vidare när oron finns där hela tiden. Att vi har en dotter som jag tror har oturen att råka ut för allt och en son som har lite svårt med uttalet är oxå en stor stress.
Något alla skall veta är att när jag mår dåligt så drar jag mig undan och har då nästan ingen kontakt med vänner, jag väljer själv detta då jag inte vill belasta alla runt mig med mina problem.
Men jag vill att ni skall veta att jag har nu börjat ta tag i saker.
Jag vill må bra jag vet bara inte än hur eller när det blir så ha tålamod. Tack
